Någonting av M.Spitzweg inom mig

Monsieur Spitzweg bloggar inte, naturligtvis inte. Monsieur Spitzweg försvinner in i ändlösa ylletröjor av kanel och terrakotta, kamoflerar sig mot omgivningen, picknickar ensam längs Quai de la Tournelle, staplar inspelningsband på höjden tills de bildar torn från Pisa, dricker sitt kaffe i utdragen tystnad och slår upp sin Le Parisien bakom vilken han kan betrakta utan att betraktas. Monsieur Spitzweg är tystlåten. Han är måttfull. Hans liv är sådant. Han älskar Paris, och han har aldrig tråkigt.

Men låt inte skenets avsaknad bedra. Denna skugga som omger Monsieur Spitzweg, är den kanske inte där för att skydda hans tankar? De som tycks så bräckliga inför allmänhetens dagsljus.
I officiela sammanhang - lutad mot stamcafeets zinkbardisk bredvid sina postkollegor - följer Monsieur Spitzweg vanligtvis koventionen; han har gett sitt ja till Francois-Mitterand biblioteket, godkänt med tvekan till Beaubourg och, mest för omväxlings skull, närmast underkänt för Arche de la Defense. Men innanför detta intetsägande yttre, bakom den transparens som vandrar Paris gator, bor en filosof och vardagspoet. Någon som förstått det underbara i det enkla, som utan ansträngning eller sökan finner ord som får tiden att upphöra, som förmår multiplicera nuets styrka genom att uttala det.

Monsieur Spitzweg har börjat att blogga. En söndagseftermiddag under novembers bleka soldis, på en grönflagnande bänk i artonde arrodissementet - Square Carpeux. Medan barnen leker i parken och mellanmålets nypondoft för svunna tider och åldrar med sig ut genom gläntade fönster.
Då sitter han med sin Mac mjukt vilande på knäna och låter tangenterna en efter en ge vika för hans fingertoppars tyngd - för hans åsikters tyngd.

Han åsikter? Nej, det är någonting annat. Monsieur Spitzweg vill inte höras. Han vill inte synas. Inte lämna några avtryck längs den väg han sakta och förnöjt flanerar fram.
Han vill enbart, och i sin absoluta anonyma ensamhet, delge sin syn pa saken.